tack för att ni läste
Det är det som är så läskigt. Det jag längtar efter mest just nu, att få komma hem, är också det som oroar mig. Jag längtar ju till vardag, att allt ska vara som vanligt. Men om allt blir som vanligt, då försvinner detta. Det vill jag inte. Jag har förändrats under detta året (jag vet bara att, inte hur). Vad händer om allt blir som vanligt och faller tillbaka till exakt den vardag jag lämmnade?
Mitt liv finns i mina två gigantiska rullväskor. Just nu vet jag inte var de är. De är varken på utbytesår i Frankrike eller hemma i Lund. De ligger väl på något rullband antar jag. Och det är lite så det känns inuti mig just nu. Jag är i något slags mitt emellan. Flighten som väntar mig behöver jag. Jag behöver tanketid. Jag behöver komma till ro med att allt är över. Flygresan är min sluss mellan två världar. Jag vet inte exakt var mina väskor är. Känslomässigt vet jag inte exakt var jag är.
Men det spelar ingen roll, för jag är påväg hem nu. Om 3 timmar är jag i Köpenhamn. Dagen jag aldrig trodde skulle komma är här nu. Jag är på väg hem. Jag sitter på Nices tråkiga flygplats (NCE är Frankrikes näst största internationella flygplats, men själva utrymmet är så litet att jag krigat i en halvtimme för någonstans att sitta i väntan på boarding) och försöker sortera mina tankar. Det jag idag lämnade kommer aldrig tillbaka. Det var inte utan tårar jag lämnade den fina familj som låtit mig ta del av deras liv. Det kommer aldrig tillbaka. I höstas trodde jag aldrig att jag skulle få vänner att säga förväll till. Det kändes omöjligt då, men jag fick vänner. Det var lika böligt att säga hejdå till Pauline och Marie som till er. Pauline flyttar till Paris för handels/ekonomi-studier i 4 år. Världens bästa anledning till weekend i Paris.
Mitt år blev 289 dagar långt. Men jag började aldrig räkna ner förrän jag köpt biljetten hem. Jag har funderat och fantiserat om denna dagen. Och nu är den här. Jag fattar inte. Det är den 15 juni. Idag kommer jag hem.
Tack för att ni har läst. Ni anar inte hur många gånger jag räknat på fingrarna för att komma fram till vilka ni är som läser. Men det spelar ingen roll vem, för dagar när det känts jobbigt har besöksstatistiken tröstat. Att veta att ni är intresserade och bryr er har varit den bästa trösten när jag inte kunnat förklara för mig själv varför jag åke iväg.
Det här var bloggen om mitt år i Frankrike. Jag hade så himla tur. Jag hamnade vid Medelhavet. Jag hamnade i en fantastisk familj. Jag lärde mig massor, om mig själv och om andra. Jag hade så himla tur.
Tack för att ni läste.