funderingar kring franska namn
Något som jag alltid tyckt varit intressant är namn. Dels är det intressant vad namnet betyder och varför man har fått just det namnet. Kanske var det en släkting som hette så, eller var det bara ett favoritnamn? Därför tycker jag att det är intressant vad de franska tonåringarna heter. För när man tänker på franska namn tänker man på namn som Jean-Jaques, Mathieu, Baptiste och Pierre. Amelie, Marie och Madeleine. Och tro det eller ej så stämmer det ganska bra. Okej, dubbelnamn har inte dagens tonåringar, men Baptiste är ett ev de vanligaste. Det betyder ”döpare” och är bibliskt. Pierre vet jag några som heter, inte så vanligt men väldigt hipstrigt. Lucas och Axel är det många som heter. Killnamn som jag blev förvånad över är Swan och Dylan. Tjejerna heter Marie, Amelie, Clara, Manon och Jeanne. Lea och Emma är också vanligt.
Slutsats: lite mer importerade namn än vad man först tänker. de flesta namnen, i alla fall flicknamnen, känns väldigt engelska.
På plats 48 på den franska namntoppen bland nyfödda finns mitt namn. Alltså 47 platser längre ner än på den svenska. Det innebär att ingen har problem att uttala (det är ju trots allt ett franskt namn) men jag vänder mig inte om hela tiden och tror att folk ropar på mig när de ropar på sina fyraåringar. Svårare är det med efternamnet, det är ju egentligen inte svårt för fransmännen att uttala heller. För nord är samma på svenska och franska, men uttalas olika. Men uttalar inte bokstaven d i detta fallet. Normaan, Normann, Nordmand. Spelar roll, för nu har jag lärt mig vem jag kommer efter på klasslistan.