vill man ens ha den kvar om man inte sett den?
Tidigare idag, när jag var 12 meter under vattenytan, kom jag till en stor insikt. Jag känner mig så himla klok nu. Typ som att jag förstår mig på livet bättre (obviously en överdrift, men lite ligger det trots allt i det).
Efter lång och komplicerad förberedelse av utrustning kunde alla sätta sig i båten. Väl på plats ute vid klippan drog alla upp blixtlåset till våtdräkten, tandkrämade sina cyklop (tandkräm funkar bättre än spott mot imma, dessutom är det fräschare!) och krånglade på sig västen där syret var påspänt. Det blev för mig så uppenbart att människan inte är menad att vistas under vatten. All denna förberedelse för 40 (fantastiska) minuter. Det kändes onaturligt och fel. Vatten är farligt. Varför försöker människan då vistas under vattnet? Jag tvekade och blev lite rädd.
Men när jag med lätta benspark förflyttar sig genom ett stim med turkosa och blå fiskar känns det hela plötsligt väldigt naturligt. Det är klart att det är meningen att jag ska få uppleva det här? Varför finns annars allt detta vackra? Det mest naturliga som finns måste ju vara att vara i naturen. Det är man i allra högsta grad när man dyker. Jag hyser stor respekt för vatten och havet, det är så oändligt. Ljuset bryts, sjögräset vajar, röda sjöstjärnor.
Nu känns det som att jag känner jorden. Jag har insett hur mycket vackert här finns och hur lite av det jag har sett. Det är inte naturligt för människan att vistas under vattnet. Men genom att lära känna havet förstår jag mig liksom på världen pyttelite mer. Jag hoppas att det kan göra mig till en bättre person. Och då är de 40 minuterna värda en halv förmiddags förberedelser.