4 månader = 122 dagar = 4/10 = 2/5
30 december. Snart nytt år. Och jag har varit här i 4 månader.
Jag känner mig som en inkräktare. Någon som alla stirrar på. Någon som alla måste ta hänsyn till. Jag tror inte att jag hade deltagit mer i diskussionerna även om språket inte varit något problem över huvud taget. Att då plussa på med med osäkerheten inför språket resulterar i att jag inte pratar så mycket. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga. Jag har sällan något att säga.
Men nu har 4 månader gått. Jag måste sluta sig mig själv som ny här. Jag måste inse att jag är en del av min klass, inte en inkräktare som stjäl tid från de andra. Jag måste påminna mig om att de vill ha mig här. Jag har därför rätt att ta den plats jag behöver. Det ska jag göra nu.
4 månader. 6 kvar. Nu kommer stressen. Trycket över bröstet är här oftare än innan. Självkritiken tar hårade än innan. Men tack vare att motivationen består fortsätter jag. Varje söndagskväll säger jag till mig själv att denna veckan, från och med nu ska jag vara mig själv. Jag ska våga. Men nu menar jag det verkligen. Jag kan inte lura mig själv längre. Det måste ske nu och det kommer det göra. För jag är stark.
4/10. 2/5. Allt är bra, stressen kommer, jag ska skärpa mig, ta tag i språket och aktivt se till att jag lär mig franska.