9 månader = 9/10 = 273 dagar.
9 månader. 9/10.
Den senaste tiden har jag fått komplimanger över min franska. Alla har känts äkta och gjort mig riktigt glad. De säger att jag inte har någon accent och att jag pratar flytande. Njä, flytande pratar jag inte, men jag har nu börjat inse att min språkutveckling inte alls stått så still som jag trott. Jag lär mig saker hela tiden. Förra helgen förklarade Sylvie en ny verbform och 4 dagar senare använde jag den helt naturligt. Jag lär mig ordspråk (som jag sen berättar för mamma och ser om hon kan). Jag lär mig hur man faktiskt pratar och inte hur man "ska" prata. Jag går numera in på rektorsexpeditionen utan att planera ordagrant vad jag ska säga. Ja bläddrar i grammatikboken och tycker att allt är självklart (inte ALLT men typ allt). Jag har börjat skojja lite. Inte mycket men lite. Men det viktigaste av allt; jag har nu tillräckligt med språkkunskap för att inte gå med på allt. Jag kan uttrycka min vilja och stå upp för den. Jag har äntligen fått tillbaka min integritet och självkänsla som jag så länge levt utan. Jag har äntligen blivit jag i franskan (gosh vad djupt det lät då, men det är faktiskt så det känns).
Jag börjar inse det nu, att jag har utvecklats. När mina kompisar säger det, bara sådär från ingenstans, då är det på riktigt. De fattar inte hur mycket det betyder för mig. Dels att de tycker det, men också att de säger det. Komplimangerna får mig att konstatera min svaghet just nu; hur svarar man på en komplimang på franska, det är ju svårt som det är? Det är mitt nästa språkliga mål, och att klura ut vad "ni quel" egentligen betyder (när jag hör ett ord som jag inte förstår hör jag helt plötsligt det ordet överallt. Förmodligen för att jag nu förstår allt annat och att just detta ordet sticker ut.)
Det är först när det är ett ord jag inte fattar som jag kommer på att jag faktiskt kan franska nu. Jag har lärt mig ett språk!
I nio månader har jag varit i Frankrike. Nio månader utan er. Idag har jag skapat en nerräkning i mobilen. 16 dagar. Sen är jag hemma hos er. Det är okej att räkna ner dagarne nu. Det är så kort tid kvar. Jag räknar inte bara för att jag längtar hem utan också för at påminnas av hur mycket jag måste ta vara på de två veckorna som återstår. Om 17 dagar är allt borta oh förbi.