un an en france

I sju månader har jag varit här. Innan för typ två månader sedan kändes det som att rået nästan var slut. Men nu inser jag att det är några månader kvar. Jag behöver de månaderna. Jag vill ta vara på dem. Därför längtar jag inte på samma sätt som tidigare. Jag låter tiden gå helt enkelt. Försöker släppa tankarna kring det. Ibland går det inte.

Frankrike är indelat i tre zoner. Jag bor i zon B. Zonerna finns för att alla inte ska ha skollov samtidigt. Så är det väl i Sverige också att alla inte har påsklov eller sportlov samtidigt, för att fjällstugorna ska räcka till alla typ. Loven är två veckor långe och loven ”lappar” över varandra. En lov-period sträcker sig alltså över 4 veckor, men ordningen zonerna får lov i skiljer sig varje år. Här är det som sagt zon B och i år innebär det att vi får lov sist. Det innebär också att det under detta läsåret är exakt 7 skolveckor mellan läsårets fyra lov. 

Just 7 veckor har därför blivit min tidsaxel, min horisont. Det är så långt jag ser. Det är lagom långt. Det delar också upp året i etapper eftersom det så tydligt är en jämn femtedel av läsåret. I början var de här 7 veckorna långsamma och omöjliga. När jag då tänkte på andra sidan horisonten förlorade jag grepp om tiden. Det var för långt bort. 7 veckor var långt, men begripligt. 7 veckor är låg tid, men den går att mäta. Varje vecka har man gjort en sjundedel. Jag tror det är viktigt att hacka upp tiden under ett utbytesår. Annars känns det för långt. Tiden går snabbare när man tydligt märker att tiden går. En dag av ett år är ingenting. En vecka av ett år är inte heller så mycket. Men en dag av en vecka är något. En vecka av 7 är något. Det där med en sjundedel återkommer i mitt resonemang här. Eftersom dagarna är långa och jag är kvar på skolan i veckorna känns en skolvecka ofta som en dag. När jag kommer hem på fredagkvällen kan jag för första gången under veckan slappna av som jag gör (när jag kokar te och kryper upp i soffan om vardagskvällarna framför Trinny och Susanna eller Hela Sverige Bakar) där hemma hos er. Här känns därför en vecka lite som en dag. Det är nog därför just 7 veckor passar mig så bra. Att längta efter den sjunde veckan är som att längta efter fredag. I Sverige räknar vi dagarna till fredag. Jag räknar veckorna till fredag. 

Att räkna tid i månader är kanske mer logiskt och det är ju det jag gör här i bloggen. Det gör jag nog mest för att det bildar tiondelar. Det är lite mer SI-aktigt. (btw, système international används inte alltid här. Väderkartan visar vind på 120(och då tänker jag ju m/s) och jag bara ojojoj, men här använder man sig av km/h vilket är rätt knäppt med tanke på att förkortningen är fransk). 

I alla fall, nu har 7 månader gått. 3 kvar. Tokigt, vrickat, rubbat och galet.