8 månader = 243 dagar = 8/10 = 4/5
Nu har jag varit här i åtta månader. Tänk så myket som hinner hända på åtta månader. Det skrämmer mig. Det gör mig nervös. Nervös för det som väntar.
Det året har verkligen fuckat upp tiden. Jag har förlorat grepp om vad tid är. Newtons relativitetsteori har aldrig kännts mer självklar (fast har relativitetsteori någonsin verkat självklar? tror inte det). Tiden går långsammare i rörelse (kände mig lite smart när jag skrev relativitetsteori, men jag googalde upp det för det hade varit pinsamt att skriva fel...). Det är som om den vanliga tiden inte längre finns. Allt är relativt och ojämnt.
Jag vet att tiden går för er också. Detta året är lika mycet ett år av utveckling för er som för mig. Ibland glömmer jag bort. För när jag tänker på er, mina vänner, när jag tänker på allt kul vi har hittat på tänker jag det som att det inte alls var lång tid sen. Jag tänker att tiden stannade när jag åkte i augusti, att tiden hos er stått still. Mitt tidsresonemang säger att det fortfarande är augusti och allt kul vi hittade på bara är några veckor sedan. Det kanske låter egoistiskt, men detta tänket har jag inte valt själv, det bara är så. Jag vet att tiden inte stått still i Lund. Det är det som skrämmer mig. Jag tänker mycket på hur det kommer kännas när jag byter tåg på Lund C mot Gunnesbo. Hur det kommer kännas att kasta mig på sängen och bara ligga och stirra upp i nocken. Hur det kommer kännas att fråga Sonja om jag får låna kläder av henne. Hur det kommer kännas att packa upp väskorna, tvätta och lägga in allt i garderoben. Rent materiellt kommer allt vara det samma, men känslomässigt kommer allt ha förändrats. Trots det är jag rädd att allt kommer kännas ogjort. Då kommer det inte längre synas att jag varit iväg ett år. Det är klart att det kommer ta ett tag innan jag kommer in i den vanliga vardagsrytmen. Det är det jag är rädd för, att allt ska bli som vanligt och att allt ska vara borta. Fast samtidigt är det ju det jag tänker på när jag försöker somna om kvällarna. Då drömmer jag om vardagen. Det är vardagen hos er jag längtar efter.
Lund kommer se typ lika dant ut. Köket, trädgården, mitt rum. Det lurar mig. För innehållet, ni, kommer ha förändrats lika mycket som jag. Jag måste vänja mig vid den tanken. Tiden går lika mycket för er som för mig.
8 månader har vi varit ifrån varandra. Oftast känns det inte som att det var så länge sen vi sågs. Längre än vanligt, men ändå inte så att jag oroar mig för vår vänskap. Som Claudia sa; "Vår vänskap tar inte skada av detta, den blir inte mindre, inte större, den pausas. Tiden stoppas. Sen kan vi pusha play och allt kommer vara som vanligt". Jag hoppas att det är så, trots att det förvirrar mig ännu mer.
8 av 10. Nu är det som bäst. Tiden jag väntat på sen jag kom hit, sommaren, är här. Kompisarna jag drömde om att jag skulle få har jag nu. På engelskan fick vi alla frågan hur vi kände inför att sluta på Lycée Costebelle (skolan). Då blev det verkligt. Det kommer vara svårt att åka härifrån. På ett bra sätt. För jag längtar ju och vill hem. Men att lämna detta kommer inte vara självklart enkelt. Och det var väl det som var meningen? Att skapa ett liv och en tillvaro jag trivs i?
Det är typ två månader kvar här. Det ska bli de bästa två månaderna.