6 månader = 182 dagar = 3/5
6 månader. Ett halvår. Ett halvt år.
När jag tänker på tid tänker jag på den där kalendern som fanns på dagis och de första åren i skolan. Ni vet den stora runda med årstider. Varje dag var det någons tur att dra av almanacksbladet. Hade man tur så var det måndag och då fick man dra av alla helgens blad också. Superkul. Varje vecka kunde man öppna en liten lucka för att hitta en bild på något typiskt för just den veckan. Det var genom den kalendern jag började förstå mig på tid. Och det har fastnat. Man kan jämföra det med en klocka där 12 timmar, ett varv, är ett år. Året börjar klockan 12 och jag fyller år klockan 6. Jag ser året framför mig. Precis som en klocka. Som om året hänger på väggen framför mig. Nu är klockan 2.
Ibland hoppar jag in i uret. Sätter mig på timvisaren. Det ligger symbolik i det. För på hösten, när urverket måste kämpa hårdare för att få med mig upp till tolvan är livet oftast lite jobbigt. Denna hösten mer än någonsin. Men på andra sidan vintersolståndet blir det ljusare. Kuggjulen bakom urtavlan får hjälp av min tyngdkraft. Timvisaren accelererar med 9.82 m/s^2. Tiden accelererar. Att sitta på timvisaren under småtimmarna är som ett fritt fall. Som frittfall. Jag blir illamående och vill minska farten. Men samtidigt älskar jag hur kroppen lämnar sätet några centimeter och får mig att skrika. Ju längre ner jag kommer, desto högre är hastigheten, desto obehagligare känns det i magen, desto närmare är jag marken, desto närmare är jag hemma.
6/10 allt är bra, tiden går snabbt, våren är här. Livet rör på sig.