14 december 2014
Jag har nu vant mig vid frukosten här nere som är ganska olik den jag brukar äta hemma i Sverige. Frukost har alltid varit mitt favoritmål och det är det fortfarande, om än annorlunda. När jag är här i huset, hemma, äter jag följande; en liten skål med kelloggs och mjölk (på helgen blandar jag ibland i några chokladflingor för att lyxa till det), 2 små skivor luftigt bröd med ost och skinka eller med kastanjekräm (kastanjekräm är min nya craving, väldigt gott och onyttigt, definitivt något jag kommer vilja ha i kylskåpet även nästa år när jag är hemma), kaffe, ibland juice på citrusfrukt eller en clementin (clementinerna är utom denna värld, det finns lika många sorter som det finns äpplesorter och de är alla väldigt olika. Vissa ät små, vissa är nästan utan saft, alltid en överraskning helt enkelt). I alla fll, när jag åt frukost i morse bakade Laureline minimuffins och då kände jag helt plötsligt hur mycket jag saknar att vara i köket hemma på Högviltet. Det är verkligen centrum hemma hos oss och det är det inte riktigt här, antagligen mest för att köket är ett rum man går in i och hemma har vi en mer öppen planlösning. Hemma lagar vi ofta mat tillsammans, eller är i alla fall i köket tillsammans och det saknar jag. Långa söndagsmiddagar då vi sitter och pratar och planerar veckan som kommer. Söndagseftermiddagar då mamma bakar en äpplekaka och jag småsurar eftersom jag inte gillar äpplekaka och hellre vill ha kladdkaka eller chokladdmousse. Att gapskratta medans vi diskar, jag och min syster. Det närmaste jag kom en vanlig familjemiddag idag var att diska. Så jag började diska. Och det kändes så himla bra. Jag gjorde riktigt snyggt och torkade undan allt, stoppade in det i skåpen och torkade av alla ytor. För det är så vi gör och då kändes det inte som att ajg var fullt så långt borta som jag faktiskt är.