un an en france

Efter söndagkvällningens obligatoriska packningssession sitter jag åter på sängen. Tillbaka i helgens grundposition. Benen i kors, ryggen alldeles för osträkt och datorn i knät. Igår förmiddags fick jag migrän trots att jag sen mitten av augusti tar tabletter mot det varje dag. Jag är övertygad om att medicinen hjälper, men det blev ändå och det gjorde mig först rädd. När jag insåg att jag var igenom det och lördagskvällen blev som alla andra lördagskvällar kändes det faktiskt ganska bra att ha haft migrän här också. Du som känner mig nära vet hur stor del (alldeles för stor del som ibland tagit hela mig) det alltid varit och hur stor ångest som följt med tanken på migrän. Det är inte så längre, varken i vanliga fall eller nu dagen efteråt. Nu vet jag att jag klarar av det även här och min familj här vet nu lite bättre hur jag blir och hur jag löser det om det skulle hända igen. Jag är inte rädd längre.

Imorse visade Sylvie mig sin kaffepress. Jag brukar ju dricka hennes ekologiska nescafé och eftersom jag gillar nescafé, trots att det inte är riktigt samma sak som riktigt kaffe, har det gått bra. Men att dricka en stor kopp nattsvart kaffe gav min morgon en fantastisk start. Sen pluggade jag hela dagen (okej, ingen pluggar HELA dagen. det blev kanske 2 timmar effektivt vilket betyder 5 timmar grymt ineffektivt men är det inte alltid så?). I skymningen gick jag ut en runda för att låta vinden blåsa ut min förkylning som jag vaknade med. Promenaden och 400mg ibuprofen gör denna kväll ganska mysig trots allt.

I brist på roligare bilder får ni här senaste veckans solnedgångar.

oj oj, horisonten lutar...

Ibland blir jag irriterad på att det inte blir ens blir hälften så vackert genom kameralinsen som i verkligheten. Jag vill ju föreviga det så som det verkligen är.