un an en france

Wow. Tiden går. Idag är det tre månader sedan jag kom hit. Det känns det inte riktigt som. Det känns som att jag just kommit hit och fortfarande håller på att lära mig hur allt fungerar och hur vardagen ser ut här. Men det känns också som att jag är en del av livet här och att livet här är en del av mig. Tre månader är lång tid. En fjärdedel av ett år. 33.3333…% av mitt tid här. Mitt år här är långt från över, men jag börjar inse att det kommer att ta slut. Så tänkte jag inte innan. Då kändes allt som an evighet. Som om att jag aldrig skulle komma hem. Nästan lika avlägset som att tänka sig själv bli stor och vuxen.

November har varit den bästa månaden här. För i september ocgh oktober kände jag ånger. Jag ångrade mig ibland att jag åkt hit. Varför utsätter jag mig själv för det här? Men framför allt; varför utsätter jag de jag älskar för det här? Jag insåg först när jag varit här ett tag att det här inte bara är en upplevelse för mig utan även för min familj. Och det var då ångern kom. Jag ville tillbaka hem till sommarlovet och låta allt bli som vanligt. Jag kände mig självisk som bara tänkt på mig själv i beslutet att åka iväg. Det är ett själviskt beslut att ta. Det måste det vara, för man kan inte göra det för någon annan än sig själv, men innan jag kom hit hade jag inte ens reflekterat över året här ur någon annans perspektiv än mitt eget. Det kom som en chock när jag kom hit när jag insåg att detta inte bara skulle bli jobbigt för mig utan även för er. 

Jag har börjat acceptera det nu. Acceptera att det ibland är jobbigt både för er och för mig. Tiden går oavsett och det lugnar mig. Ganska lång tid har gott och det börjar sätta spår i mig. Det är därför november har varit en bra månad. 

3/10, allt är bra. Detta är min vardag, en vardag som jag gillar. Ibland känns det dumt, men inte så ofta som innan