un an en france

Sonja fick verkligen uppleva mitt liv här nere. Vi tog det lugnt om förmiddagarna, så som jag gör på helgerna. Vi åt middag med hela familjen samlad, så som jag gör på helgerna. Vi tittade på tv på kvällen med hela familjen, så som jag gör på helgerna. Det kändes bra.Vi gjorde också grejer som jag aldrig gör. Jag brukar inte åka och bada i havet. Jag brukar inte gå på bio. Jag brukar inte åka och shoppa. Jag brukar inte spela bowling. Alltså var det vissa saker vi upptäckte och upplevde för första gången båda två. Det kändes också bra.

I vanliga fall, när vi bor vägg i vägg med gemensam walk-in-closet, har vi det som bäst på vardagskvällarna när vi kommit hem från träningar eller kompisar, ätit middag och tittat på tv en stund. Det är då vi umgås, jag och min syster. Vi pratar om dagen. Problem, ibland små, ibland stora. Vi sjunger, vi skojar och vi skrattar. Vi blir ovänner, men blir alltid vänner innan vi säger godnatt. Halvtimmen innan vi stänger dörren in till våra rum och lägger oss i sängen är vår tid. Det är då jag mår som bäst. Under denna veckan har vi tagit igen alla dessa halvtimmar som vi gått miste om under hösten. Jag var rädd att det inte skulle vara möjligt. Nu ver jag att det är det (det ger mig styrka att veta det). Det är nog det som varit det bästa med att min syster, min bästa vän, varit här. Vi har hunnit prata om allt. Precis så som vi brukar. Jag var rädd att samtalet skulle ta slut. Att allt skulle blivit annorlunda och att vi inte längre skulle vara så nära varandra som vi alltid varit (och som jag alltid vill att vi ska vara). Jag vet att min syster också var rädd för det. Men samtalet dog inte ut. Vi bara pratade. Och så plötsligt blev det idag och vi tog tåget till Nice. En sista lunch ihop på flygplatsen. Några sista skrattanfall. En lång och hård kram. Tårar. Jag tog tåget tillbaka hem. 

 Så är höstlovet slut. Imorgon börjar skolan igen och jag ar just packat mina väskor för internatet. Konstigt nog känns det inte jobbigt. För jag har haft en underbar vecka med min syster. Med det minnet med mig kommer jag ta mig genom nästa etapp av min vistelse här. Jag går in i en annan fas nu. Inget är okänt och jag vet hur allt fungerar nu. Jag är trygg nu, framförallt efter veckan med min syster. Jag har inget att förlora på att våga eller på att ta för mig. Att åka hit var inget misstag, för jag går inte miste om något vilket jag varit rädd för fram tills nu. Jag vet nu att min kärlek till min syster övervinner allt, den klarar av det här.