un an en france

Det är häftigt att tänka att jag egentligen är precis som alla andra här. Det allra mesta har vi gemensamt, men ändå inte. Uppenbara skillnader upplever jag varje dag. Skillnader som ni också förstår utan att jag räknar upp dem har. Det spännande är skillnaden i mentalitet som jag från första dag här lade märke till. Jag har funderat på det här sen jag kom hit och kommt fram till ett antal områden där medelfranskens och medelsvenskens olika själsläggningar (jag googlade upp en synonym till mentalitet och tyckte att själsläggning var lite rolig) framträder. Jag tänkte skirva om dem här och jag tänker dela upp det i avsnitt, lite som en följetong. Första delen kommer här.

 

 

Själsläggning del 1; naturen

 

På instagram lägger vi upp (ofta misslyckade) bilder på solnedgången, himlen, havet och annat fint i naturen. Antingen är det det, egobilder eller bilder för att visa världen hur roligt vi har det och hur många kompisar vi har. De två senare typen av instabilder lägger vi nog främst upp för vår egen skull eftersom likes och kommentarer stärker självförtroendet och kan på riktigt ge en boost om räcker hela dagen. Så är det i alla fall, i ärlighetens namn, för mig trots att jag inte gärna vill kännas vid det. Men den första typen av instabilder, bilderna på naturen, lägger vi snarare upp för andras skull. Man står där vi havet, solen skiner och allt glittrar. Man vill dela med sig av det vackra och gör ett försök att fånga ögonblicket med mobilkameran. Det blir aldrig särskilt bra (men med lite lux och filter på så blir det oftast fint). Jag tycker att naturen är vacker. Dess färger och former har nog något emotionellt band med oss.

 

Så till den stora skillnaden; fransmännen bombar inte instagram med sådana bilder (mest för att instagram är ”såååå 2012” men inte heller på facebook, som används mycket mer bland ungdomar här än i Sverige). När det började skymma första kvällen här var himmeln över havet vacker så att det var sorgligt. Jag tog miljoner bilder och gör fortfarande på solnedgangen när den är magnifik (mer eller mindre varje dag). Men fransmännen kommenterar den inte ens. Aldrig har någon sagt att himlen är fin med alla gulliga små moln eller ”kolla, det är helmåne!”. I alla fall i min riktiga familj där hemma uppmärksammar vi ofta det vackra i naturen i vardagen och jag tror att de flesta svenskar gör det.

 

Jag pratade lite med Sonja om detta nar hon var här och även med mamma igar. Vi kom fram till att allt beror på att fransman och svenskar har olika mentalitet. Kanske beror det på att svenskar vet mer om naturen. Jag menar, de allra flesta svenskar kan räkna upp 10 fågelarter, 10 olika sorters träd, 10 vilda blommor. Minst tio om inte fler. Jag tror inte att fransmän kan det. Det verkar inte så i alla fall. Naturen är kanske helt enkelt viktigare for oss (inte för att jag lägger all min fritid pa skogspromenader eller så). Jag tror att skogen och lapptäckena på marken, som kanske var det enda våra förfäder visste något om, har format oss och lärt oss att ta hand om den och därmed gett oss sinne for naturen. Kanske är den ådran dominant nedärvd (nu blev det nördigt igen). Den känslomässiga anknytning jag har till naturens vackra är det jag uttrycker när jag lägger upp en bild på solen som lyser upp molnen underifran bakom berget och hela himlen blir hallonfärgad. När någon gillar min bild är inte det en personlig komplimang utan bara ett tecken på att vi har samma själsläggning.

 

Konklusion: Jag tycker det mesta i naturen är vackert. Jag spricker nästan av att inte prata om och peka på lampan till fullmane. Men eftersom ingen här ens faster blicken på den sager jag inget. Jag tror att det beror på skillnaden i mentalitet eftersom vi helt enkelt är olika.