un an en france

11 november. En helt vanlig tisdag kan man tro. Men inte här. Idag firar vi storslaget slutet på första världskriget och det är därför helgdag. Staden samlades i rådhuset där borgmästaren pratade, barn sjöng nationalsången, militär med dragna vapen och harmonin som jag spelar i spelade två rader ur Carqueirannes egen marsch. Festligt! (hör min ironi). Typ hundra personer stod i en lite för liten samlingssal, jag intryckt i ett hörn och var inte lågt från att svimma av värmeslag. Så att komma ut i regnet efteråt var underbart. 

Något annat som varit underbart idag hände imorse. Jag hade precis kommit ner i köket och höll på att värma vatten i micron till mitt dagliga nescafé. Då kom Sylvie in i köket och sa att hon visste att det var jag som var där eftersom hon hört att det var mina ”små steg i trappan”. Mitt hjärta smälte. För så är det ju hemma. Man hör på stegen i huset vem som är var och vem som är påväg vart. Än så länge hör jag inte det här. Därför kändes det både fint och sorgligt att hon kan veta att det är jag som kommer i trappan bara genom att lyssna. Det fick mig att sakna mitt vanliga hem och min familj lite extra. Men det fick mig också att ännu en gång konstatera hur lycklig jag är över att jag är just här. Kanske blir det lite tjatigt för er att läsa om sådana här små stunder, men det är ju för de här små stunderna jag skriver. Så jag fortsätter.