Vaknade vid nio av mig själv och trodde först att allt var som vanligt. Men det var stökigare i rummet än vad det brukar (tro det eller ej, jag har blivit bra på att hålla ordning). Så kom jag på vad det var. Jag kom på att allt visst inte var som vanligt. För du är ju här nu. Du är här hos mig, på en madrass på golvet. 

 

Vi tog en promenad efter frukost. Luften var höstkall men solen varm och gosig. Lunchen åt vi utomhus på terassen. Vi följde med och handlade, jag förklarade lite ord. Vi bläddrade i tidningar. Vi fingervirkade vars ett armband. Åt på McDo (-nalds) med Laureline, Marie och Pauline. Spelade två rundor bowling. Nu sitter jag på min säng och har fortfarande inte fattat att du är här. Jag nyper mig inte i armen, jag nyper dig i benet och känner att du verkligen är här hos mig. Mitt liv här fram tills nu har varit lite av en hemlighet, hemligheten är nu inte en hemlighet längre och det käns annorlunda med väldigt bra. Att vi är tillsammans igen är crazy och underbart.