5 månader = 153 dagar = 5/10 = 1/2
30 januari. OMG. Idag är det 5 månader sen den där äckligt tidiga morgonen då jag lämnade Sverige. 5 av 10 = 1 av 2. Och det är så himla konstigt.
Jag funderade på det i duschen här om dagen, att alla detaljer försvinner. Ibland känns det som att jag kan räkna antal gånger jag ätit frukost här i huset, vilket jag inte kan. Men morgnarna flyter in i varandra och jag förlorar grepp om tiden. Men nu har det alltså gått fem månader. Halva tiden. Jag inser mer och mer att jag kommer komma hem till sommaren. Ibland funderar jag på hur det kommer kännas. Kommer det vara jobbigt att åka här ifrån? Antagligen. Jag funderar på hur det kommer kännas att rulla väskorna från tåget till Olvon (om den nu överlever) när jag kommer hem till Lund. Förstå mig rätt nu. Jag menar inte att jag längtar en massor till den stunden. Jag menar att jag vet att den stunden kommer komma och att det känns bra.
Jag vet att ni ibland har uppfattat det som att jag är besviken på mig själv och över vad jag åstadkommit under tiden här. Lite ligger det kanske i det, men inte nu längre. Det känns bättre. Jag är bättre. Det enda som håller mig tillbaka just nu är att jag inte har några riktiga kompisar (fy vad deppigt det låter, riktigt så deppigt är det inte). Men man kan väl säga att det är det som saknas för att allt ska kännas riktigt riktigt bra.
5/10, allt är bra, jag pratar mer, jag lär mig mer. Ännu en gång lovar jag nu mig själv skaffa vänner. Riktiga vänner. Vänner som är med mig för att de vill.