mamma pappa Sonja hav stad snö
Dagen jag tänkt på i sju veckor anlände förra lördagen. Jag bara vaknade, tredjedagjul och dagen var här. Det var den 27 december och min älskade familj skulle komma hit. Helt ärligt kände jag mig nervös. Det kändes konstigt att de skulle få se mitt nya liv. Sonja hade ju redan sett det, men mamma och pappa hade under 16 veckor bara sett bilder på utsikten. Livet jag lever här är ju mitt. Det är min vardag och jag var osäker på hur det skulle kännas att låta dem ta del av det. Men när de väl dök upp i hyrbilen utanför huset spelade den oron ingen roll. De var här. Vi var tillsammans.
En vecka och en dag har vi varit tillsammans. Det har varit speciellt och bra på många sätt. Först och främst var det underbart att vara en familj igen. Men detta var också första gången vi rest iväg under jullovet. Dessutom blev det som tre semestrar i en.
- Vi bodde 5 nätter i ett hus med otrolig utsikt över halvön. Därifrån åkte vi runt. Vi var ganska mycket vid havet. Pappa och Sonja badade till och med på nyårsafton. Tokigt men härligt. Vi körde sönder en hyrbil som bara gått 200 mil (d.v.s. inget alls typ). Det är inte säkert att det var vårt fel men hela ramen under dörrarna föll av!?! Under en jobbig timme trodde jag att semestern var förstörd, men det var den ju inte. Vi bytte till en annan bil och rullade vidare.
- Vi spenderade en dag i Marseille. Det blev alltså också en storstadssemester med promenad längs kajen, i de gamla kvarteren, kolla vacker kyrka och sånt.
- I torsdags körde vi bil i 2 timmar. Några kilometer serpentinväg senare såg vi snötäckta alptoppar och vi var framme i Isola 2000. Isola 2000 är alpernas sydligaste skidort och det var fantastiskt. Man frös inte, man solade. Två dagars skidåkning kan låta kort, men vi åkte HELA dagarna så vi var rätt nöjda igår kväll. Dessutom var vi först ute i pisten igår och det var värt varenda minut jag inte fick sova den morgonen, för backen var nypistad och solen sken.
Det blev alltså 4 semestrar på en vecka och det var väldigt bra. Tjafset var sig likt. Blickarna var desamma. Skratten lika härliga. Allt blev som vanligt och det är så himla coolt att det kan bli det.
Trots att det var förfärligt att kramas hejdå på perrongen i Nice så är jag glad. För vi har haft en riktigt bra vecka tillsammans som jag kan tänka på hela vintern och våren. Och så vet jag att allt blir som vanligt när detta är slut. Det är skönt att veta.
Nu längtar jag mest efter att komma hem till mitt rum, packa upp och sen packa ner igen. Imorgon drar ju sju intensiva veckor igång. Lektioner och internat blir som vanligt. Lite skönt det med.
Här kommer lite (många) sköna bilder.
På gränsen mellan Frankrike och Italien
