un an en france

När jag var liten tog jag livet som en tävling. Framförallt skolan. Jag var duktig i skolan, men det var inte det viktigaste. Det viktigaste för mig var att vara bättre än de andra. Det var viktigt för mig att göra klart alla uppgifter först. Men det fanns ju inget startskott. Hur ska man då kunna vinna om alla inte börjar samtidigt? I nian fanns min tävling fortfarande kvar. Men under gymnasiet insåg jag att jag inte var bäst i klassen på allt och släppte den tävlingen. Det är något jag verkligen mått bra av att slappna av ifrån. Nu är tävlingen tillbaka, men på ett annat sätt. 

Jag tror att alla utbytesstudenter mer eller mindre lever på en springbana, eller nä, någon typ av poängsport. Vi påverkas alla av den, mer eller mindre. Jag trodde länge att jag inte var med i den, men jag börjar inse att jag står mitt i den, bidrar och pressar. Det är kanske inte så lätt att förstå för den som inte upplevt denna nedbrytande tävling. För den som tävlar, är den alltid närvarande. 

Trots att vi så tappert säger att vi inte förlorar något på att åka på ett utbytesår sätter vi mycket på spel. Jag vet att jag bara tjänar på att vara här, men påminns hela tiden av vad jag gett upp för den här möjligheten. Jag gav upp en trygghet. Man chansar, hoppas på det bästa, att allt det man älskat finns kvar när man kommer tillbaka. Så trots att man inte förlorar något på att åka iväg ett år är jag alltid rädd för att jag ska ha fel och komma tillbaka olyckligare och mindre än när jag åkte. 

Den oron gnager på självförtroendet. Ett inre tvivel, som jag inte visste att jag hade, visade sig efter bara några dagar här. Och tävlingen föddes. När jag i början kände mig ganska ensam kändes det som att jag höll på att bli varvad. Alla andra verkade ha det så mycket bättre på sina utbytesår, var de än var i världen. Alla hade kompisar och hittade på massa roliga saker. Och här satt jag, utan allt det. Jag tror att alla kände så. Även de som redan i september verkade ha fantastiska liv.

Men på denna sidan nyår har jag hittat på lite grejer meed mina kompisar. Bara att det finns människor här som jag kallar mina kompisar är underbart. Och vad gör jag då? Jag ger mig in i tävlingen, siktar på pallplats. Jag känner ett starkt behov av att visa världen hur bra jag har det nu. Mest för att övertyga mig själv om att jag inte håller på att förlora tävlingen om det bästa utbytesåret. 

Det är precis det här som är så jobbigt. På sociala medier och bloggar lägger utbytesstudenter upp färglada bilder på roliga grejer som händer. Vi skriver om shoppingrundor, bio och fester som om det vore en del av vår vardag. Men det är nog inte en del av vår vardag, i alla fall inte i min. Det är en happening att åka hem till en kompis över lunchen och hänga i hennes vardagsrum i två timmar. Det är inte en vanlig torsdag. Det är den bästa torsdagen sen jag kom hit. Men det skriver jag ju inte. Det är det ingen som gör. Vi vill få det att verka som att det är det mest naturliga som finns. Det är det inte. 

Dessa bilder skapar tävlingen som inte går att vinna. När jag ser bilder från andra utbytesår känner jag mig misslyckad och som att jag förlorar. Alla andra verkar ha det så jävla mycket bättre än vad jag har det. Men nu när jag också har det bra och lägger upp bilder och texter där jag berättar om få men roliga grejer förstår jag att vi alla gör likadant. Bilden vi försöker förmedla till er om vårt utbytesår är att vi har det fantastiskt. Men det är inte fantastiskt alltid. Du lägger ju inte heller upp en bild på din tråkiga filmjölk och de sista smulorna från flingpaketet. Men en solig söndagsmorgon lägger du gärna upp en bild på nybakade scones och jordgubbar när du är på brunch med kompisar. Börjar ni förstå vad jag menar? Det är det som är tävlingen som inte går att vinna.

När jag lägger upp en bild gör jag det för att det är en stor grej. Jag lägger upp den för att ingen ska se mig som en förlorare i tävlingen om det bästa utbytesåret, om det bästa livet. Tidigare hatade jag denna tävling. Nu är jag en dedicated deltagare i den. Det hatar jag ännu mer. Men eftersom rädslan av att avsluta året på plus minus noll, eller till och med minus förblir stark, om än inte på ytan, påverkas jag.

Jag är glad att jag börjar förstå mig på tävlingen. Det gör det hela enklare. Jag vet att vi alla gör likadant. Alla lever vi i rädslan. Alla lever vi i bekräftelsebehovet. Och i hoppet om att rädda oss själva tävlar vi mot varandra och hoppas så innerligt att vi inte kommer sist.

Jag försöker varje dag att inte tävla. För jag vet att det inte går att vinna. Det skrivs inte ut någon resultatlista i juli när vi kommer hem. Därför är det viktigaste att man, då i juli, ärligt inför sig själv kan utnämna sig själv till vinnare. För vinnare, det är jag innerst inne.