Själsläggning del 3; respekt, artighet och hänsyn
Respekt är mänsklighetens grundpelare. Allt bygger på att vi respekterar och tar hänsyn till andra människor. Men jag inser att hänsynstagandet kan yttra sig på olika sätt.
Fransmän visar varandra respekt genom att nia de man ska nia och dua de man ska dua. Att nia en man borde dua är precis lika allvarligt som att dua en man borde nia (lite knäppt). De nästan missbrukar artighetsfraserna; tack, -är du snäll, ursäkta, förlåt, ingen fara. Kanske gör vi det i Sverige också, i så fall har jag aldrig tänkt på det innan. Men å andra sidan använder de också ordet ”attention” (akta dig/se upp) väldigt ofta. ”Akta dig” tycker jag är motsatsen till artighet eftersom det lägger över ansvaret på den andra att göra något åt situationen (även om det bara handlar om att dra in stolen så att någon kan tränga sig förbi i matsalen).
Hemma i Sverige lämnar vi (i alla fall jag) vår sittplats på bussen till den som behöver den mer (det värsta är när det inte är obvious att personen behöver sitta, jag kan nojja mig till döds över det. Ska jag resa mig? Ska jag sitta kvar?). Men här gör ingen det. Det är till och med så att jag får dåligt samvete över att inte ge upp min ståplats. Och då sitter 25 friska tonåringar på väg hem från skolan när pensionärer med käpp och rullator kommer på bussen. Vart tog respekten och artigheten vägen?
Det blir svårt att dra någon slutsats. Men det jag menar är att…nä jag vet inte vad jag menar.
Tacka för maten är svenskt! Har aldrig hört en fransman göra det! Men allt detta har väl mer med uppfostran att göra. Vi härmar och rättar oss efter vad våra föräldrar lär oss .