un an en france

Det är vemodigt att summera året, men det måste göras. För att inte klumpa ihop det den sista veckan börjar jag redan nu.

Del 2;  de finaste med Sverige

Visst fattar jag att det är av ren nyfikenhet och välvilja de undrar hur länge jag stannar. Men det är inte så de ställer frågan, de frågar när jag ska åka hem. Jag vet att det inte menar att de vill att jag ska åka hem, de undrar bara. Jag svarar att jag ska vara här hela läsåret. Och då kommer det där antydandet om att jag ”ju längtar så himla mycket hem”. Et la Suède, ça doit te manquer beaucoup! (du måste ju sakna Sverige mycket!). De tror att det är så. Att Sverige som land fattas mig. Liksom nä. Jag längtar inte till Sverige. Jag vet inte, men kanske har jag förvrängt bilden av Sverige för mig själv när jag berättar om mitt land för fransmännen. Det blir så mycket enklare att förklara om man använder sig av kontraster. Jag hör mig själv berätta hur det regnar hela tiden. Hur snön går mig till bysten på vintrarna. Hur svinkallt det kan vara en bit in i maj. Jag ljuger så jag tror mig själv. Så när folk lägger ord i mun på mig för att få mig att säga att jag saknar Sverige har min standardfras blivit att, nä det regnar för mycket. Vad fan är det för lögn? Det är klart jag saknar Sverige, kanske inte varje dag. Men när de antyder att min vistelse här skulle vara så fruktansvärt svår för mig är min reflex att slå tillbaka och säga motsatsen. Det irriterar mig att jag inte är ärlig. Det hade visserligen inte varit sanning att säga att jag saknar Sverige jättemycket hela tiden heller, men något mellanting.

Jag saknar...

• Jämställdhet. Jag är inte tillräckligt bra på att formulera mig för att skriva något slagkraftigt och fyndigt om skillnaderna mellan Sverige och Frankrike i fråga om jämställdhet. Men det kan vi prata om när jag kommer hem. Jag är så fruktansvärt trött på det nu i alla fall. Flera gånger om dagen blir man informerad om kvinnans ställning i förhållande till mannen i det Franska samhället. 
• den positiva oärligheten. Vi kommenterar aldrig varandras kroppar i Sverige, vi säger bara positiva och uppmuntrande grejer. Under detta året har mina kompisar gett mig komplex över grejer jag alltid tyckt om med mig själv.
• flexibilitet. Det finns inte i Frankrike. Ens egna idéer är bäst och oförhandlingsbara. Kompromisser finns inte.
• det förstatligade samhället. I Frankrike är det mesta privat, känns det som i alla fall. Visst finns det fördelar med det. Man kan i princip åka till en röntgenmottagning och be om att få röntgat sin stukade fot. 20 minuter senare är det gjort. I Sverige funkar det inte så. Ett tydligt exempel;  om någon hoppar på kryckor på Spyken så är det ett brutet ben eller pajad knäskål. Efter en vecka räcker det att säga ”Hon/Han som hoppar på kryckor” och ALLA vet vem man menar. På min skola är det nog i snitt 30 elever varje dag som hoppar på kryckor. 30 av 1000. Lite för många kan jag tycka. Alla privata kliniker har så mycket att förlora så de sätter skena och kryckor på skador som en svensk vårdcentral inte haft tid för att undersöka. Jag har upplevt luckorna i den svenska sjukvården. Men jag vet inte som den privatiserade sjukvården är så himla mycket bättre. Väldigt o-faktabaserat, endast mina åsikter.
• Mysfaktor. På vintern är det mörkt även i Frankrike. Men mysfaktorn förblir på noll.
• dialog mellan elever och lärare. Som elev i Sverige kan man ifrågasätta, fåga och kommer med andra idéer oavsett om det gäller själva kursinnehållet, planeringen, eller pedagogiken. Att göra det i Frankrike innebär omedelbart möte med rektorn.