un an en france

Fyndig rubrik va? Jag har funderat på det där med hur man hälsar på varandra. Handtaget är väl kanske det mest universella och funkar överallt. Men det mer vardagliga hälsandet, med kompisar till exempel, är inte samma överallt. Man behöver inte ens åka så långt för att märka det. Frankrike räcker gott och väl.

Kramen är det svenska sättet att hälsa. En kram kan egentligen vara väldigt känslofull och innehållsrik, men när vi kramar varandra som hälsning betyder det inte så mycket. Vi gör det med ganska lite känsla. Vi trycker inte kropparna mot varandra, håller hårt och visar att vi betyder mycket för varandra. Vi gör någon slags halvkram där vi bara precis nuddar varandra. Det betyder HEJ, inte mer än så.

Jag har inte kramat en enda människa sen i augusti (förutom mamma, pappa och Sonja, förstås). För här är det inte famntag man hälsar med utan med en kyss (nja, kindpuss). Varje dag kindpussar jag ett femtontal personer. Först vänster mot vänster och sen höger mot höger. Och så gör man ett pussljud med läpparna. (Man måste vara försiktig så att man inte dänger ihop kindbenet med den andra, för det gör grymt ont.) Innan jag kom hit tyckte jag att en kindpuss (la bise) var lite väl närgången för att passa in i ett vardagssammanhang. Den kommer närmre än en kram. Men så är det inte. De två kindpussarna är precis lika känslokalla som famntagen eller handtagen (förutom när man hälsar på gubbar över 70, de ger en verkligen en blöt puss på kinden…).

Vissa killar i min ålder tycker att det är lite omanligt att kindpussas så de kör på handtag eller den där konstiga grejen med knogarna (det motsvarande i Sverige skulle väl vara ruggdunken. Typiskt macho…eller?). Jag tycker att det mest manliga är att vara så säker i sin manlighet att man inte har något att bevisa och kan kindpussa sin kompis Jag tycker det i alla fall.

Och så det där med vad man säger; Hur e de?. Det finns bara ett möjligt svar på den frågan. Jo, de e bra. Hur e de själv? Eller det finns kanske några varianter, men inte många. Direktöversatt från franska till svenska säger man i Frankrike; går det? och så svarar man ”det går. går det?” och så svarar den som först frågade ”det går” (ça va? ça va, ça va? ça va) I Franskan finns det verkligen inget annat tänkbart svar. Frågan man ställer till sin kompis ställer man för att man vill visa att man bryr sig. Men gör man verkligen det? Man är ju inte intresserad av svaret. Om man en morgon inte mår bra så säger man inte det utan svarar att allt visst är bra. Åh vad det är falskt. Jag kanske kan fatta att man säger så till klasskompisar, men till sina närmaste kompisar? Jag bryr mig verkligen om mina kompisar och jag vill veta hur de mår. När jag frågar hur e de vill jag ha ett ärligt svar. Jag vill veta hur de e med dig. 

Jag vill ge dig en hård och äkta kram, visa att du är viktig för mig, fråga dig hur du mår, du svarar ärligt, jag lyssnar.